Titta vad jag hittade

Jag hittade tillbaka till min Stor-blogg igår efter ett långt uppehåll. Idag hittade jag hit till denna Lill-blogg. Det får mig att minnas Stor-Klas och Lill-Klas som är en saga av H.C. Andersen eller en tecknad serie från USA, men då försvinner bindestrecken och det blir Storklas och Lillklas. Jag borde kanske också ta bort bindestrecken för att inte verka lika stor som den store H.C.

Den här bloggen skapades som en slags protest mot Twitter. Jag hade svårt att ta till mig den korta formen, men samtidigt så ville jag försöka lära mig att skriva kortare inlägg. Så blev det Krusing Marie. Ett krus och Ing-Marie i en liten omändrad förening. Detta är alltså en slags skolbänk. För mig. Jag har BTW försökt att uppdatera Twitter med jämna mellanrum, men det vill sig inte. Det är inte min grej. Twitter verkar dock klara sig utan min medverkan. Under tjugohundraelva hade Twitter över hundra miljoner aktiva användare. Den mikrobloggen går alltså inte under utan mig. Det är ett skönt konstaterande. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.

Nyårsafton

Dags att samla ihop all oanvänd ilska från detta år som går mot sitt slut och skriva några väl valda ord om raketer. Jo, jag har stått och suckat Åhhhhh och Ohhhhh vad vackert när himlen lysts upp av organiserat och påkostat fyrverkeri. Visst är det festligt! Jag har full förståelse att några eller egentligen väldigt många människor vill skjuta in det nya året på nyårsnatten. Det jag riktar min ilska emot är att det olagligen skjuts från annandag jul och över nyår och vidare in första veckan på det nyinskjutna året. 

Det är förbjudet enligt svensk lag att göra så och sällan ser vi väl så många lagbrytare som den här tiden på året. Nu går förövrarna fria eftersom polisen säkert har andra saker att stå i än att åka runt och kolla avfyrningsplats för smällare och raketer. Jag förstår svårigheten att likt tre vise män följa tecknen på himlen och sedan stanna till på rätt plats för händelsen. När de kommer fram finns bara skräpet och resterna kvar. Flaskor, burkar, glas, pinnar och uppbränt papper.

Så jag tänker inte gnälla om lagen. Jag tänker istället vädja om medmänsklighet och meddjurlighet. Jag har hund. En fantastisk spansk vattenhund på sex och ett halvt år. Hon heter Millie. Det absolut värsta hon vet är smällare. Jag vet inte om det är ljudet som är skärande eller om det händer något annat i hennes kropp. Men reaktion är brutalt otäck. Hon skakar och gör sig smal som en plattfisk och kryper in under helt omöjliga ställen för en spansk vattenhund att vistas på. Hon kissar inte. Hon äter inte. Hon bara flåsar och ser fruktansvärt rädd ut. 

Om det vore en timme runt midnatt på nyårsafton så skulle vi säkert kunna hantera det. Men när det håller på  i över en vecka och på helt korkat sätt med att barn, som helt tydligt har minst tio år kvar till myndighetsdagen, håller på att skjuta då är det ohanterbart. Håll för öronen nu! För nu briserar bomben i Hille: I-D-I-O-T-I! Använd den hjärna och det hjärta som Gud har skapat er med. Gott slut och gott nytt. Min slutönskan behövs kanske lite extra idag. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.

Får längtan efter klappar och gran, när Hillerud är i stan

Lika glad som jag var över att fredagens konsert med Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren var befriad från juliga inslag, lika glad var jag att eftermiddagens julkonsert i Gävle konserthus kunde liknas ett julbad i toner. Stora, glittriga juldekorationer i taket över scenen, dirigentpulten juligt dekorerad med röda julstjärnor. En hel del av orkesterns musiker hade julpyntat sig med röda slipsar, röda hårband, röda smycken, röda sjalar eller röda överdelar. Det var lussetåg och det var tomteluvor. Det var konstgjord snö och allsång i Räven raskar över isen.

Jag satt på andra raden på andra balkong. En biljett som gick att få tjugo minuter före konsertstart. Det var fullsatt och en bättre inledning på Luciaveckan kunde vi inte få. Orkestern rev av ett Disney-potpurri från Kalle Anka på julafton och det var så sjukt bra. Det kändes nästan som jag satt inne i TV-burken. Förlåt, TV-plattan. Kulturskolans sångkörer och deras ledare är ett riktigt dragplåster. Med all rätt. Det är föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, grannar och resten av vänkretsen i publiken. Det känns familjärt i huset och även det hör ju julen till. Det fattas bara att chokladkartonger skickas runt i bänkraderna.

Den manliga solisten såg gul ut i ansiktet. Det tog en stund innan jag verkligen hörde vad han sjöng, eftersom jag först kände mig manad till att utreda orsaken till hy-utseendet. Solarieöverarbetad? Felsminkad? Gulsot? Överdosering av morötter? Jag såg samma gula hy på en dam som intervjuades på Nobelfesten igår. Hon såg ut som om hon hade svimmat i en mangochutneysås. Synd att inte TV:s sminkös kunde ha pudrat på något antimangochutneyuniversalmedel. Förresten, nu kom jag på att det kanske var Johnnys Senap på kinderna? Det var ju faktiskt den juligaste av julkonserter, så varför inte köra hela racet rakt av? Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.

Inte en tomtenisse så långt örat nådde

Du har säkert inte kunnat undgå att vi är mitt i adventstid. Jag vet att det kan vara svårt att låta bli att tro att vi inte är mitt i jultid på sina håll. Det är köer i butikerna på grund av julklappsinköpen. Restaurangerna lockar med julbord. Julkort ska postas. Inte ett ord om advent. Nej, det är julkonserter som gäller.

Varje artist av rang ska ut och turnera. Tyvärr de utan rang också. Det förvånar mig att Christer Sjögren har utsålda konserthus och konsertsalar med sina smöriga stämma i Stilla Natt, men det var inte alls det jag ville uppmärksamma nu. Det bara slank med i farten. Antagligen bara för att det gled bra av allt smör...

Igår var Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren i stan. De går under kategorin artister med rang. Mr T och jag var i Gävles konserthus och satt på parkett. Tyvärr bakom en salongsberusad äldre dam. Du anar inte vad en salongsberusad äldre dam kan göra på en konsert. Speciellt efter paus.

Jag upptar inte mitt snäva bloggutrymme med detta, utan ger scenen till de fantastiska artisterna och deras kompande musiker. Viktoria inledde och rådde om första halvan före paus. Det tog en stund innan jag kom in i den delen. Jag var kanske för stressad, trött och ouppvärmd. Jag fokuserade på helt fel saker.

Som en undran om hon sett sig i en spegel som visade helfigur. Helt fel klänning till strumporna eller helt fel strumpor till klänningen. Jag tror att klänningen var nitlotten. Problemet med denna funkiga sångdel är att det bara var två av låtarna som urskiljde sig. Annars lät allting som samma låt. Rätt trist. Jag passade på att vila mig. Sov nog en stund. Hellre det än att vara en salongsberusad äldre dam.

Efter paus kom valutan för omaket att ge sig ut en regnig och bister decemberfredagskväll. Nisse Landgren. Han och hans trombonespel och sång är på samma vibrationsnivå i mitt känsloliv som även Tomas Ledin befinner sig på. Tomas är en aning snyggare. Det medger jag bloggöppet. Men jag tror att Nisse Landgren tar in det på sin charmighet. Fast Tomas är ju charmig också. Nu blev det svårt. Nisse tar nog in det på värmländskan. Och så med trombonen förstås.

Den röda färgen var det enda som antydde att vi går mot jul. För övrigt var det totalt julbefriat. Skönt faktiskt. Det hinner bli jul ändå. Utan att Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren behöver komma hit och tala om det. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.

Utgångspunkt

Jag testade att twittra en tid, men kände ganska snart att det inte var min grej. Jag får inte till det där inombords. Alltså innerst inne i mig själv. Visst finns det lägen då jag känner att det är för mycket ord och det vore suveränt om läget endast tillät etthundrafyrtio tangenttryck inklusive mellanslag. Vad sägs om en twitterpredikan till exempel? Eller ett twitterföredrag? Eller en twitterförmaning? Kort och intensivt.

Jag värjer mig emot twitteridén, där vi snabbt och gärna lite sensationellt ska meddela omvärlden ögonblicket just nu. För att återkomma en liten stund senare med en ny slagfärdighet. Varför ska det hela tiden fyllas på information och dessutom så kort och plötsligt att det känns som att starta ett epilepsianfall med hjälp av strålkastarblinkningar?

Jag höll på att trilla dit i twitterträsket igen för några dagar sedan. Men jag hann hejda mig. Det tog inte många sekunder förrän jag kände igen de dåliga vibbarna. Om jag har behov av att uppdatera mig hela tiden, varje sekund eller minut, så finns ju Fejsbok. Som ett komplement till twittrandet.

Funderingarna fram och tillbaka hjälpte mig i alla fall att hitta hit. Till denna nya bloggplats som jag la grunden till för ganska längesedan. Den har legat här helt oanvänd, precis som moderbloggen Hela krukan, har legat i träda under lång tid. Den här bloggen var tänkt som övningsplats för mig att skriva kortare än vad jag gör på Hela krukan. Så om jag ska hålla mig till den intentionen och inte sabba tanken redan i första inlägget, så sätter jag punkt här. Förhoppningsvis inte en kortslutningspunkt. Hellre en beröringspunkt eller en höjdpunkt. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.