Lika glad som jag var över att fredagens konsert med Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren var befriad från juliga inslag, lika glad var jag att eftermiddagens julkonsert i Gävle konserthus kunde liknas ett julbad i toner. Stora, glittriga juldekorationer i taket över scenen, dirigentpulten juligt dekorerad med röda julstjärnor. En hel del av orkesterns musiker hade julpyntat sig med röda slipsar, röda hårband, röda smycken, röda sjalar eller röda överdelar. Det var lussetåg och det var tomteluvor. Det var konstgjord snö och allsång i Räven raskar över isen.
Jag satt på andra raden på andra balkong. En biljett som gick att få tjugo minuter före konsertstart. Det var fullsatt och en bättre inledning på Luciaveckan kunde vi inte få. Orkestern rev av ett Disney-potpurri från Kalle Anka på julafton och det var så sjukt bra. Det kändes nästan som jag satt inne i TV-burken. Förlåt, TV-plattan. Kulturskolans sångkörer och deras ledare är ett riktigt dragplåster. Med all rätt. Det är föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, grannar och resten av vänkretsen i publiken. Det känns familjärt i huset och även det hör ju julen till. Det fattas bara att chokladkartonger skickas runt i bänkraderna.
Den manliga solisten såg gul ut i ansiktet. Det tog en stund innan jag verkligen hörde vad han sjöng, eftersom jag först kände mig manad till att utreda orsaken till hy-utseendet. Solarieöverarbetad? Felsminkad? Gulsot? Överdosering av morötter? Jag såg samma gula hy på en dam som intervjuades på Nobelfesten igår. Hon såg ut som om hon hade svimmat i en mangochutneysås. Synd att inte TV:s sminkös kunde ha pudrat på något antimangochutneyuniversalmedel. Förresten, nu kom jag på att det kanske var Johnnys Senap på kinderna? Det var ju faktiskt den juligaste av julkonserter, så varför inte köra hela racet rakt av? Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar