Jag testade att twittra en tid, men kände ganska snart att det inte var min grej. Jag får inte till det där inombords. Alltså innerst inne i mig själv. Visst finns det lägen då jag känner att det är för mycket ord och det vore suveränt om läget endast tillät etthundrafyrtio tangenttryck inklusive mellanslag. Vad sägs om en twitterpredikan till exempel? Eller ett twitterföredrag? Eller en twitterförmaning? Kort och intensivt.
Jag värjer mig emot twitteridén, där vi snabbt och gärna lite sensationellt ska meddela omvärlden ögonblicket just nu. För att återkomma en liten stund senare med en ny slagfärdighet. Varför ska det hela tiden fyllas på information och dessutom så kort och plötsligt att det känns som att starta ett epilepsianfall med hjälp av strålkastarblinkningar?
Jag höll på att trilla dit i twitterträsket igen för några dagar sedan. Men jag hann hejda mig. Det tog inte många sekunder förrän jag kände igen de dåliga vibbarna. Om jag har behov av att uppdatera mig hela tiden, varje sekund eller minut, så finns ju Fejsbok. Som ett komplement till twittrandet.
Funderingarna fram och tillbaka hjälpte mig i alla fall att hitta hit. Till denna nya bloggplats som jag la grunden till för ganska längesedan. Den har legat här helt oanvänd, precis som moderbloggen Hela krukan, har legat i träda under lång tid. Den här bloggen var tänkt som övningsplats för mig att skriva kortare än vad jag gör på Hela krukan. Så om jag ska hålla mig till den intentionen och inte sabba tanken redan i första inlägget, så sätter jag punkt här. Förhoppningsvis inte en kortslutningspunkt. Hellre en beröringspunkt eller en höjdpunkt. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar