Du har säkert inte kunnat undgå att vi är mitt i adventstid. Jag vet att det kan vara svårt att låta bli att tro att vi inte är mitt i jultid på sina håll. Det är köer i butikerna på grund av julklappsinköpen. Restaurangerna lockar med julbord. Julkort ska postas. Inte ett ord om advent. Nej, det är julkonserter som gäller.
Varje artist av rang ska ut och turnera. Tyvärr de utan rang också. Det förvånar mig att Christer Sjögren har utsålda konserthus och konsertsalar med sina smöriga stämma i Stilla Natt, men det var inte alls det jag ville uppmärksamma nu. Det bara slank med i farten. Antagligen bara för att det gled bra av allt smör...
Igår var Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren i stan. De går under kategorin artister med rang. Mr T och jag var i Gävles konserthus och satt på parkett. Tyvärr bakom en salongsberusad äldre dam. Du anar inte vad en salongsberusad äldre dam kan göra på en konsert. Speciellt efter paus.
Jag upptar inte mitt snäva bloggutrymme med detta, utan ger scenen till de fantastiska artisterna och deras kompande musiker. Viktoria inledde och rådde om första halvan före paus. Det tog en stund innan jag kom in i den delen. Jag var kanske för stressad, trött och ouppvärmd. Jag fokuserade på helt fel saker.
Som en undran om hon sett sig i en spegel som visade helfigur. Helt fel klänning till strumporna eller helt fel strumpor till klänningen. Jag tror att klänningen var nitlotten. Problemet med denna funkiga sångdel är att det bara var två av låtarna som urskiljde sig. Annars lät allting som samma låt. Rätt trist. Jag passade på att vila mig. Sov nog en stund. Hellre det än att vara en salongsberusad äldre dam.
Efter paus kom valutan för omaket att ge sig ut en regnig och bister decemberfredagskväll. Nisse Landgren. Han och hans trombonespel och sång är på samma vibrationsnivå i mitt känsloliv som även Tomas Ledin befinner sig på. Tomas är en aning snyggare. Det medger jag bloggöppet. Men jag tror att Nisse Landgren tar in det på sin charmighet. Fast Tomas är ju charmig också. Nu blev det svårt. Nisse tar nog in det på värmländskan. Och så med trombonen förstås.
Den röda färgen var det enda som antydde att vi går mot jul. För övrigt var det totalt julbefriat. Skönt faktiskt. Det hinner bli jul ändå. Utan att Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren behöver komma hit och tala om det. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.
Varje artist av rang ska ut och turnera. Tyvärr de utan rang också. Det förvånar mig att Christer Sjögren har utsålda konserthus och konsertsalar med sina smöriga stämma i Stilla Natt, men det var inte alls det jag ville uppmärksamma nu. Det bara slank med i farten. Antagligen bara för att det gled bra av allt smör...
Igår var Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren i stan. De går under kategorin artister med rang. Mr T och jag var i Gävles konserthus och satt på parkett. Tyvärr bakom en salongsberusad äldre dam. Du anar inte vad en salongsberusad äldre dam kan göra på en konsert. Speciellt efter paus.
Jag upptar inte mitt snäva bloggutrymme med detta, utan ger scenen till de fantastiska artisterna och deras kompande musiker. Viktoria inledde och rådde om första halvan före paus. Det tog en stund innan jag kom in i den delen. Jag var kanske för stressad, trött och ouppvärmd. Jag fokuserade på helt fel saker.
Som en undran om hon sett sig i en spegel som visade helfigur. Helt fel klänning till strumporna eller helt fel strumpor till klänningen. Jag tror att klänningen var nitlotten. Problemet med denna funkiga sångdel är att det bara var två av låtarna som urskiljde sig. Annars lät allting som samma låt. Rätt trist. Jag passade på att vila mig. Sov nog en stund. Hellre det än att vara en salongsberusad äldre dam.
Efter paus kom valutan för omaket att ge sig ut en regnig och bister decemberfredagskväll. Nisse Landgren. Han och hans trombonespel och sång är på samma vibrationsnivå i mitt känsloliv som även Tomas Ledin befinner sig på. Tomas är en aning snyggare. Det medger jag bloggöppet. Men jag tror att Nisse Landgren tar in det på sin charmighet. Fast Tomas är ju charmig också. Nu blev det svårt. Nisse tar nog in det på värmländskan. Och så med trombonen förstås.
Den röda färgen var det enda som antydde att vi går mot jul. För övrigt var det totalt julbefriat. Skönt faktiskt. Det hinner bli jul ändå. Utan att Viktoria Tolstoj och Nisse Landgren behöver komma hit och tala om det. Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar